Missförstå mig inte. Jag vill också se ett förbud mot sexuella övergrepp mot ickemänskliga djur och produktionen av djurpornografi. Det är det enda rimliga förhållningssättet, eftersom samtycke till sexuella handlingar inte kan säkras när det gäller andra djur (alltså i princip samma skäl som gör sexuella handlingar med barn oacceptabla).
Men som jag skrivit tidigare är jag tveksam till djurrättsrörelsens prioritering av detta som en viktig kampanjfråga. Min huvudsakliga invändning är att jag inte tror att man mobiliserar några speciellt progressiva känslor eller kloka moraliska principer i den kampanj som förs.
Som jag uppfattar det organiserar kampanjarbetet istället främst ett förakt för zoofiler som äckliga och sexuellt avvikande individer. (Djurens Rätt är förvisso tydliga med att deras kampanj inte ska riktas mot människors sexuella preferenser, och förbundet väljer att undvika termer som "tidelag" och "bestialitet" som har använts för att stämpla både människor och andra djur som mindre värda. Djurrättsalliansen är däremot mer oförsiktiga i sitt begreppsanvändande.) Hur som helst lär de mediala konsekvenserna vara tämligen onyanserade - vilket också de flesta kommentarer på Expressens hemsida vittnar om.
Till följd av detta riskerar vi just nu ännu en debatt om djur som blir helt inomspeciesistisk. Låt mig förklara vad jag menar med det.
Istället för att föra idékampen kring ickemänskliga djurs individuella värde och rättigheter framåt så får vi en moralpanisk hetsjakt mot motbjudande hästknullare. Zoofilerna utgör med andra ord precis den sortens överskottsspeciesistiska fenomen som den vardagliga speciesismen behöver för att själv förbli osynlig.
Genom att peka ut dessa avvikande "andra" som problemet osynliggörs det faktum att vilken vanlig köttätare och mjölkdrickare som helst orsakar ofantligt mycket lidande och död. Det är alltid "de andra ", "dom", som förtrycker djur. Zoofiler (eller i andra sammanhang djurtransportörer, judar, muslimer, kineser och så vidare) är djurplågare. Aldrig "vi".
Så vi hamnar i en skendebatt. På ena sidan en majoritet av speciesister som är anhängare av djurskyddsideologin - tanken att djur finns till för oss att använda bara vi gör det på "rätt sätt". På den andra sidan en pytteliten grupp zoofila speciesister som anser att djur finns till för dem att utnyttja sexuellt.
Men båda grupperna ser djur som saker som finns till för oss att använda. Båda grupperna är fast i speciesistiska tankemönster. Speciesismen som sådan synliggörs knappast i den rådande debatten.
Djurrättsrörelsen borde därför passa på tillfället att unyttja uppmärksamheten till att diskutera just djurrätt. Alla är redan emot sexuella övergrepp på djur, så det finns ingen anledning att fortsätta slå in den öppna dörren samtidigt som man hojtar om att man gör något nytt, modigt och normbrytande. Det är istället den fundamentala dubbelmoralen i behandlingen av ickemänskliga djur som borde uppmärksammas.
Faktum är ju att en genomsnittlig svensk blandkostares matvanor under en livstid kräver att omkring 1000 landlevande djur och uppemot 30 000-40 000 marina djur lider och dödas. Tiotusentals oskyldiga och försvarslösa offer. Helt i onödan. Enbart för att medelsvensken inte kan ge upp den njutning som köttätandet erbjuder. Så vem är egentligen pervers?
Djurrättsrörelsen borde också lyfta fram de sexuella övergrepp som våra matvanor bygger på. Främst av allt tänker jag på den regelmässiga tvångsinsemineringen av kor i mjölkproduktionen. För det är ju så det går till. Utan kalv, ingen mjölk. Men det vore alldeles för krångligt och dyrt att låta fortplantningen ske spontant i umgänget mellan kor och tjurar, så befruktningen sköts mycket ofta artificiellt, av husdjurstekniker och veterinärer.
Man kan med andra ord säga att de största ligorna som sysslar med sexuella övergrepp i Sverige har namn som "Arla" och "Milko". Och att de driver sin verksamhet med pengar från miljoner obetänksamma, speciesistiskt uppfostrade konsumenter. Brottsligheten är systematisk och drabbar hundratusentals individer varje år. Offren får sina barn kidnappade och dödade, deras mjölk säljs vidare till de beroende speciesisterna av hälare och langare som ICA, Konsum och Vi. Och så snart de inte producerar tillräckligt med mjölk - vid 4-5 års ålder - så mördas de. Två tredjedelar av allt nötkött som säljs i butikerna kommer från kor och kalvar i mjölkindustrin.
Den logiska slutsatsen borde förstås vara att den som är emot sexuella övergrepp mot djur direkt borde sluta att betala för både kött och mjölk. Det behövs inte många nya veganer för att göra större skillnad för djuren än alla lagar i världen mot zoofili någonsin har gjort.
Istället för att slå sig för bröstet för att man uppmärksammat en fråga som varit vunnen sedan århundraden - det finns ingen som helst acceptans för zoofili och det kommer aldrig att uppstå någon heller - så borde djurrättsrörelsen anstränga sig för att använda den uppnådda uppmärksamheten till medvetandehöjning kring speciesismen.
Signaturen "M. Pigg" på Expressens hemsida är en av de få som kommenterat vad som borde vara uppenbart - att fokuset på sexuella övergrepp faktiskt är en närmast bisarr förminskning av problemet med djurförtrycket:
Det finns redan lagar mot djurplågeri och därmed skulle en lag mot djursex enbart bli en moralisk markering.
Problemet är att det då fortfarande är tillåtet att döda och äta upp ett djur vilket borde vara värre än att ha sex med samma djur?
Resultatet av en lagstiftning skulle kunna bli att man kan döda ett djur, ha sex med det och sedan äta upp det, allt fullt lagligt utom sexet... som då dessutom skulle vara en form av nekrofili...
Den reformistiska invändningen mot detta är förstås att ett förbud mot sexuella övergrepp på djur ändå är en öppning, en början, ett första steg i rätt riktning, och att det är därför vi måste ägna vår energi åt just den frågan, just nu.
Nej, säger jag. Djurrättsrörelsens uppgift kan aldrig vara att förminska det speciesistiska förtrycket. Är eller vill du bli aktiv för djuren så slösa inte din tid på detta. Ägna din aktivism åt att sprida helhetsbilden istället för att delta i att portionsförpacka barbariet i former som bara smickrar människors falska självbild som "djurvänner". Det sistnämnda borde faktiskt betraktas som tjänstefel.
Om djurens frigörelse innebär något över huvud taget så innebär den att vi människor slutar betrakta dem som saker, som medel för våra egna mål. Att vi lämnar dem ifred. Och om det är fallet, så måste djurrättsrörelsen arbeta för just detta, och inte för ändamål som fördunklar eller motverkar detta syfte.
1 kommentar:
Du har en poäng som jag tjatat om i många år, men missar att du själv klumpar ihop godtyckligt. Alla zoofiler ser inte djur som "verktyg" för deras lusta eller liknande. Känner en del som är oerhört seriösa och därför avhåller sig men däremot är djupt engagerade i djurens förhållanden och rättigheter, men med skillnad att de anser att djuren ska ha rätt att ha en sexualitet och få leva med sina artfränder som det var tänkt. Det är något som jag hittills inte sett att någon "djurrättsorganisation" propagerat för, tvärtom har en del uppmuntrat till kastreringar av djur, trots att det verkligen inte ligger i djurets utan i människans intresse.
Människans problematiska inställning till sexualitet vad gäller alla andra arter utom sin egen har vittgående och hemska resultat bakom sig.
Jag tycker -inte- att zoofili är fel, MEN det kräver en oerhört moraliskt strikt riktlinje från zoofilens sida. Det här är jag inte ensam om att tycka. De som jag känner som har den här läggningen arbetar emot inställningen att "djur gör man som man vill med för de kan inte protestera" och vill själva att -övergrepp- mot djur ska stoppas, MEN de klassificerar inte ALL sexuell kontakt med djur som övergrepp. I deras värld är det djuret som bestämmer och sätter riktlinjerna för allt. Visar den inte aktivt intresse för att bli stimulerad så ser de det som att då är det avhållsamhet som gäller. All form av påverkan är, enligt dem, samma sak som tvång.
Hittills är dessa individer, som folk vill bränna upp, halshugga, vandalisera eller rent allmänt slänga på soptippen, de enda som jag stött på som faktiskt har brytt sig om djur utifrån djurens situation.
Det är sällsynt. Men förstås, det är bekvämt att hoppa på en grupp som är mindre än en promille av befolkningen. Det gör att man slipper ta hand om alla riktiga problem som typ rattfylleri, droger, skolor där tjejer och kvinnor konstant nedvärderas, finanskris och andra "mindre viktiga saker".
Inget är så tacksamt att vifta med som en djurrättsorganisation. Min favorit var när PETA försökte dra en kupp att de var 850.000 medlemmar som stod bakom en sak, när alla som följt deras utveckling vet att i praktiken finns det bara 3 medlemmar, resten blev efter ett styrelsemöte dubbade till "bidragsgivare och stödjare till kampanjen".
Sorry för lång kommentar, men det blir så ibland.
Jag valde att vara anonym eftersom det passar mig. Jag lovar att jag inte är en skummis :)
Skicka en kommentar